Literature and Destiny
It's not that easy to write functional literature about the existential threat that man-made global warming (AGW) poses to humankind today in the coming future. But some cli-fi writers have managed to combine powerful disaster scenarios with equally powerful character development.
Paul Tenngart explains...
Det är inte så lätt att skriva fungerande litteratur om klimathotet. Men vissa författare lyckas förena katastrofscenarier med karaktärsutveckling, skriver Paul Tenngart.
Ödesfrågan tar plats i litteraturen
BY PAUL TENNGART IN SWEDEN
[TRANSLATION COMING SOON]
Kultur & Nöjen
Det är inte så lätt att skriva fungerande litteratur om klimathotet. Men vissa författare lyckas förena katastrofscenarier med karaktärsutveckling, skriver Paul Tenngart.
Toppdelad
Hotet om en allt snabbare global uppvärmning diskuteras inte bara i politiska och vetenskapliga sammanhang. Den sätter också sin prägel på skönlitteraturen. Berättelserna om klimatet är så många att de gett upphov till genrebeteckningen climate fiction (cli-fi), eller ''klimatfiktion'' på svenska.
Det är en rätt brokig samling litteratur som avses.
Här står romaner av välrenommerade författare som Margaret Atwood och Ian McEwan sida vid sida med mer populärkulturella berättelser i genrer som science fiction och psykologisk thriller. Vissa av romanerna utspelar sig ganska långt in i framtiden, som Atwoods MaddAddam-trilogi, andra är samtidsromaner, som McEwans ”Hetta” eller Barbara Kingsolvers försäljningssuccé ”Flight Behavior”, medan åter andra spänner över en lång tidsperiod under vilken viktiga förändringar i klimatet inträffar, som Maggie Gees ”The Ice People”.
Vissa berättelser utspelar sig innan katastrofen har ägt rum, medan andra skildrar livet efter apokalypsen. En tredje kategori låter själva katastrofens process styra händelseförloppet, som Liz Jensens ”The Rapture”.
Det är en rätt brokig samling litteratur som avses.
Här står romaner av välrenommerade författare som Margaret Atwood och Ian McEwan sida vid sida med mer populärkulturella berättelser i genrer som science fiction och psykologisk thriller. Vissa av romanerna utspelar sig ganska långt in i framtiden, som Atwoods MaddAddam-trilogi, andra är samtidsromaner, som McEwans ”Hetta” eller Barbara Kingsolvers försäljningssuccé ”Flight Behavior”, medan åter andra spänner över en lång tidsperiod under vilken viktiga förändringar i klimatet inträffar, som Maggie Gees ”The Ice People”.
Vissa berättelser utspelar sig innan katastrofen har ägt rum, medan andra skildrar livet efter apokalypsen. En tredje kategori låter själva katastrofens process styra händelseförloppet, som Liz Jensens ”The Rapture”.
Men hur fungerar dessa berättelser? Utgör de effektiva varningar om vad som håller på att ske med jorden? Jo, poängen med den här litteraturen är inte bara att väcka tankar utan också att underbygga dem med starka känslor. Genom att få oss att leva oss in i våra barnbarns vuxna vardagsliv, med global brist på föda, gigantiska flyktingströmmar, stängda gränser, förintade storstadsregioner och enorma tsunamis kan böckerna göra de matematiska kalkylerna personligt drabbande. Så kommer det att kännas att leva då – om vi inte gör något nu.
Denna litteratur kan också nå mottagare som inte redan på förhand är övertygade om det akuta i situationen. Via historier som bara delvis gestaltar förändringar i klimatet kan de litterära texterna nå även de måttligt klimatintresserade.
Det finns ingen motsägelse mellan att skriva god skönlitteratur och att vilja förändra världen. Ivar Lo Johansson hade, bland annat, som syfte att sätta stopp för statarsystemet, och Moa Martinson ville medvetandegöra villkoren för arbetarklassens kvinnor – inte sällan i både komplexa och estetiskt lyckade romaner.
Men det är inte så lätt att göra estetiskt fungerande och samtidigt retoriskt effektiv litteratur av klimathotet. Koldioxidutsläppen och deras påverkan på temperatur och havsvattennivåer kan inte i sig själva hålla upp ett romanförlopp, utan måste förankras i berättelser om enskilda karaktärer och livsöden. Och då blir allt mer mångtydigt och trassligt.
Ibland skapar dessa två berättelseskikt en paradoxal spänning. I Barbara Kingsolvers ”Flight Behavior”, till exempel, går utvecklingen mot en allt värre klimatsituation. Långa perioder av först torka och sedan ihållande regn på en liten ort i amerikanska Mellanvästern leder i slutet av romanen till att betesfält, trädgårdar och vägar står under vatten. Det står nu klart att det var klimatexperterna som hade rätt och inte den misstroende lokalbefolkningen: den globala uppvärmningen sker globalt och drabbar lokalt.
Men samtidigt med katastrofens process har romanens huvudperson, Dellarobia Turnbow, successivt fått ökad insikt om sig själv, sin tillvaro och sina möjligheter. Via de vetenskapsmän som kommer till orten för att studera klimatförändringens effekter tar Dellarobia mod till sig att på de avslutande sidorna lämna sitt syrefattiga äktenskap och sin inskränkta hemby och påbörja en utbildning på annan ort. Klimatkatastrofen har alltså en positiv effekt för Dellarobia: den får henne att ta tag i sitt liv. Åtminstone jag stänger boken med en känsla av tillfredsställelse över huvudpersonens utveckling snarare än rädsla och handlingskraft inför klimathotet.
Hos Kingsolver drabbar två genrer och dess olika berättarstrukturer samman: katastrofberättelsens fall möter utvecklingsromanens resning mot en bättre tillvaro. En helt annan motsättning möter vi i Liz Jensens psykologiska thriller ”The Rapture”, när en tonårig flicka visar sig kunna förutspå klimatkatastrofer på olika platser i världen några månader innan de verkligen inträffar. Liksom i de flesta klimatromaner bygger effektiviteten i Jensens berättelse på att den naturvetenskapliga grunden är trovärdig – något liknande ska kunna ske på riktigt. Jensen har gjort sin research, men den trovärdiga skildringen av atmosfärisk uppvärmning, geologiska reaktioner och metangasutsläpp ställs i ett annat ljus när tonårsflickans synska förmåga aldrig får någon naturlig förklaring. Fysik möter metafysik i en motsägelsefull legering. Denna mix gör inte nödvändigtvis berättelsen sämre – boken är en riktig bladvändare – men den tar fokus från den klimatpolitiska angelägenhet som författaren adresserar i sitt efterord.
Mycket mer problematisk blir balansen mellan olika inslag i Maggie Gees ”The Ice People”. Parallellt med en hastig global uppvärmning på 2010- och 2020-talet skildras här en social och politisk utveckling i Storbritannien med oklara kopplingar till förändringarna i klimatet. Ett parti som enbart består av mansföraktande kvinnor tar makten och omhändertar de få barn som föds. För att återfå sin son tvingas den manlige huvudpersonen kidnappa sitt barn från maktens centrum och fly landet. Detta genuspolitiska scenario har en nästan lika märklig symbolisk laddning som det faktum att romanens globala uppvärmning mot mitten av 2000-talet övergår i en ny istid. Människans påverkan på klimatet har enligt denna framtidsvision alltså ingen som helst betydelse i långa loppet – den leder mest av allt till några härligt tropiska år i London på 2020-talet innan kylan tar vid.
Ett lyckat exempel på individuell förankring av klimatfrågan sker i McEwans ”Hetta”. Romanen är djupt rotad i den brittiska samtidssatiren när den gestaltar en framgångsrik fysikers försök att rädda världen från undergång med hjälp av solenergi. Huvudpersonen, Nobelpristagaren Michael Beard, är långt ifrån en idealist. Han halkar snarare in i sin välgörande verksamhet på grund av pompös omsorg om sitt anseende, sårad stolthet och destruktiv egoism. McEwan visar att klimatfrågan är i händerna på en svag och egocentrisk mänsklighet. Det är ingen upplyftande roman, men den är både rolig och, tyvärr, trovärdig.
Å andra sidan skildrar McEwan inte klimatförändringarna i sig. Romanen håller sig i vår samtid och framtidsscenarierna återfinns bara i romanfigurernas tankar och föredrag. De förändringar som hotar att drabba oss får alltså ingen litterär gestaltning, vilket nog förminskar berättelsens känslomässiga effektivitet.
Trots svårigheten att balansera mellan estetik och retorik verkar de flesta författarna till klimatlitteratur vara övertygade om sina berättelsers betydelse, det märks inte minst av ambitionen i många förord och eftertexter, där de fiktiva skeendena kompletteras med siffror och mätningar. Fiktionen understöds av fakta: berättelserna är inte baserade på verkliga händelser, men väl på kvalificerade vetenskapliga förutsägelser.
Att Michael Crichtons klimatskeptiska roman ”State of Fear” av vissa anses vara den farligaste boken som skrivits, säger en del om hur klimatförfattarna ser på litteraturens kraft. Med sin berättelse om en grupp ekoterroristers försök att genom massmord simulera naturkatastrofer och därigenom skapa rädsla för global uppvärmning, vill Crichton visa att klimathotet är en bluff. Han underbygger sitt litterära argument med ett antal diagram och en tjugosidig litteraturlista. Från vetenskapligt håll har Crichton kritiserats hårt för en mängd faktafel, bland annat av forskare som han själv citerar i boken.
Som framgår av alla exempel ovan präglas den här litteraturen av en stark anglosaxisk dominans. Än så länge är de svenska titlarna om klimathotet ganska lätträknade, men snart tar nog även den svenska utgivningen av klimatlitteratur fart. För det går inte – hur mycket man än skulle vilja – att värja sig mot klimatförändringarnas påverkan på våra liv. De kommer förmodligen att utgöra mänsklighetens viktigaste fråga under lång tid, och en av litteraturens allra viktigaste uppgifter – nu och framöver – är att göra just den frågan relevant, akut och drabbande för oss alla.
Denna litteratur kan också nå mottagare som inte redan på förhand är övertygade om det akuta i situationen. Via historier som bara delvis gestaltar förändringar i klimatet kan de litterära texterna nå även de måttligt klimatintresserade.
Det finns ingen motsägelse mellan att skriva god skönlitteratur och att vilja förändra världen. Ivar Lo Johansson hade, bland annat, som syfte att sätta stopp för statarsystemet, och Moa Martinson ville medvetandegöra villkoren för arbetarklassens kvinnor – inte sällan i både komplexa och estetiskt lyckade romaner.
Men det är inte så lätt att göra estetiskt fungerande och samtidigt retoriskt effektiv litteratur av klimathotet. Koldioxidutsläppen och deras påverkan på temperatur och havsvattennivåer kan inte i sig själva hålla upp ett romanförlopp, utan måste förankras i berättelser om enskilda karaktärer och livsöden. Och då blir allt mer mångtydigt och trassligt.
Ibland skapar dessa två berättelseskikt en paradoxal spänning. I Barbara Kingsolvers ”Flight Behavior”, till exempel, går utvecklingen mot en allt värre klimatsituation. Långa perioder av först torka och sedan ihållande regn på en liten ort i amerikanska Mellanvästern leder i slutet av romanen till att betesfält, trädgårdar och vägar står under vatten. Det står nu klart att det var klimatexperterna som hade rätt och inte den misstroende lokalbefolkningen: den globala uppvärmningen sker globalt och drabbar lokalt.
Men samtidigt med katastrofens process har romanens huvudperson, Dellarobia Turnbow, successivt fått ökad insikt om sig själv, sin tillvaro och sina möjligheter. Via de vetenskapsmän som kommer till orten för att studera klimatförändringens effekter tar Dellarobia mod till sig att på de avslutande sidorna lämna sitt syrefattiga äktenskap och sin inskränkta hemby och påbörja en utbildning på annan ort. Klimatkatastrofen har alltså en positiv effekt för Dellarobia: den får henne att ta tag i sitt liv. Åtminstone jag stänger boken med en känsla av tillfredsställelse över huvudpersonens utveckling snarare än rädsla och handlingskraft inför klimathotet.
Hos Kingsolver drabbar två genrer och dess olika berättarstrukturer samman: katastrofberättelsens fall möter utvecklingsromanens resning mot en bättre tillvaro. En helt annan motsättning möter vi i Liz Jensens psykologiska thriller ”The Rapture”, när en tonårig flicka visar sig kunna förutspå klimatkatastrofer på olika platser i världen några månader innan de verkligen inträffar. Liksom i de flesta klimatromaner bygger effektiviteten i Jensens berättelse på att den naturvetenskapliga grunden är trovärdig – något liknande ska kunna ske på riktigt. Jensen har gjort sin research, men den trovärdiga skildringen av atmosfärisk uppvärmning, geologiska reaktioner och metangasutsläpp ställs i ett annat ljus när tonårsflickans synska förmåga aldrig får någon naturlig förklaring. Fysik möter metafysik i en motsägelsefull legering. Denna mix gör inte nödvändigtvis berättelsen sämre – boken är en riktig bladvändare – men den tar fokus från den klimatpolitiska angelägenhet som författaren adresserar i sitt efterord.
Mycket mer problematisk blir balansen mellan olika inslag i Maggie Gees ”The Ice People”. Parallellt med en hastig global uppvärmning på 2010- och 2020-talet skildras här en social och politisk utveckling i Storbritannien med oklara kopplingar till förändringarna i klimatet. Ett parti som enbart består av mansföraktande kvinnor tar makten och omhändertar de få barn som föds. För att återfå sin son tvingas den manlige huvudpersonen kidnappa sitt barn från maktens centrum och fly landet. Detta genuspolitiska scenario har en nästan lika märklig symbolisk laddning som det faktum att romanens globala uppvärmning mot mitten av 2000-talet övergår i en ny istid. Människans påverkan på klimatet har enligt denna framtidsvision alltså ingen som helst betydelse i långa loppet – den leder mest av allt till några härligt tropiska år i London på 2020-talet innan kylan tar vid.
Ett lyckat exempel på individuell förankring av klimatfrågan sker i McEwans ”Hetta”. Romanen är djupt rotad i den brittiska samtidssatiren när den gestaltar en framgångsrik fysikers försök att rädda världen från undergång med hjälp av solenergi. Huvudpersonen, Nobelpristagaren Michael Beard, är långt ifrån en idealist. Han halkar snarare in i sin välgörande verksamhet på grund av pompös omsorg om sitt anseende, sårad stolthet och destruktiv egoism. McEwan visar att klimatfrågan är i händerna på en svag och egocentrisk mänsklighet. Det är ingen upplyftande roman, men den är både rolig och, tyvärr, trovärdig.
Å andra sidan skildrar McEwan inte klimatförändringarna i sig. Romanen håller sig i vår samtid och framtidsscenarierna återfinns bara i romanfigurernas tankar och föredrag. De förändringar som hotar att drabba oss får alltså ingen litterär gestaltning, vilket nog förminskar berättelsens känslomässiga effektivitet.
Trots svårigheten att balansera mellan estetik och retorik verkar de flesta författarna till klimatlitteratur vara övertygade om sina berättelsers betydelse, det märks inte minst av ambitionen i många förord och eftertexter, där de fiktiva skeendena kompletteras med siffror och mätningar. Fiktionen understöds av fakta: berättelserna är inte baserade på verkliga händelser, men väl på kvalificerade vetenskapliga förutsägelser.
Att Michael Crichtons klimatskeptiska roman ”State of Fear” av vissa anses vara den farligaste boken som skrivits, säger en del om hur klimatförfattarna ser på litteraturens kraft. Med sin berättelse om en grupp ekoterroristers försök att genom massmord simulera naturkatastrofer och därigenom skapa rädsla för global uppvärmning, vill Crichton visa att klimathotet är en bluff. Han underbygger sitt litterära argument med ett antal diagram och en tjugosidig litteraturlista. Från vetenskapligt håll har Crichton kritiserats hårt för en mängd faktafel, bland annat av forskare som han själv citerar i boken.
Som framgår av alla exempel ovan präglas den här litteraturen av en stark anglosaxisk dominans. Än så länge är de svenska titlarna om klimathotet ganska lätträknade, men snart tar nog även den svenska utgivningen av klimatlitteratur fart. För det går inte – hur mycket man än skulle vilja – att värja sig mot klimatförändringarnas påverkan på våra liv. De kommer förmodligen att utgöra mänsklighetens viktigaste fråga under lång tid, och en av litteraturens allra viktigaste uppgifter – nu och framöver – är att göra just den frågan relevant, akut och drabbande för oss alla.
Fler klimatförfattare
Jesper Weithz, som behandlar klimathotet i romanen "Det som inte växer är döende" från 2012.
Camilla Sten, vars "En annan gryning" som kommer ut nästa vecka utspelar sig i ett klimatförändrat Sverige år 2046.
Catarina Rolfsdotter Jansson, vars "Malmö Manhattan 1994 2024" kom ut 2014.
Monica Byrnes, brittisk geokemist som sadlat om till författare, vars prisade "The girl in the road" utkom 2014.
Kim Stanley Robinson, amerikansk science fiction-författare mest känd för trilogin "Red mars", "Green mars" och "Blue mars".
Finska Emmi Itäranta, vars roman "Teemestarin kirja" från 2012 utkom på engelska som "Memory of water" 2014. Den har inte översatts till svenska.
Paolo Bacigalupi, vars thriller "The water knife" från 2015 behandlar klimathotets skräckscenario
Jesper Weithz, som behandlar klimathotet i romanen "Det som inte växer är döende" från 2012.
Camilla Sten, vars "En annan gryning" som kommer ut nästa vecka utspelar sig i ett klimatförändrat Sverige år 2046.
Catarina Rolfsdotter Jansson, vars "Malmö Manhattan 1994 2024" kom ut 2014.
Monica Byrnes, brittisk geokemist som sadlat om till författare, vars prisade "The girl in the road" utkom 2014.
Kim Stanley Robinson, amerikansk science fiction-författare mest känd för trilogin "Red mars", "Green mars" och "Blue mars".
Finska Emmi Itäranta, vars roman "Teemestarin kirja" från 2012 utkom på engelska som "Memory of water" 2014. Den har inte översatts till svenska.
Paolo Bacigalupi, vars thriller "The water knife" från 2015 behandlar klimathotets skräckscenario
No comments:
Post a Comment