Världens sista bi surrar i Åsa Maria Krafts nya diktsamling ”Randfenomen”. Vi befinner oss någon gång på 2020-talet, under ”Den stora bidöden”, då insekten som är den ende kvarvarande representanten för sin art tagit sig in genom ett fönster för att diskutera sitt öde med ett helgon.
Ja, alldeles enkelt är det inte att återge vad som händer i denna märkliga dikt, som rör sig mellan det förflutna och framtiden i visionära fragment, återger legender om marginaliserade heliga kvinnor och varslar om modergudinnan Kybeles återkomst. Men helt klart är att en anklagelse riktas mot oss människor. Vi som sprutat neonikotinoider över markerna och som snart är en ”art utan honung”: ”Ni dör också, långsamt, / men snabbare än ni tror.”
Ja, alldeles enkelt är det inte att återge vad som händer i denna märkliga dikt, som rör sig mellan det förflutna och framtiden i visionära fragment, återger legender om marginaliserade heliga kvinnor och varslar om modergudinnan Kybeles återkomst. Men helt klart är att en anklagelse riktas mot oss människor. Vi som sprutat neonikotinoider över markerna och som snart är en ”art utan honung”: ”Ni dör också, långsamt, / men snabbare än ni tror.”
Krafts feministiska och ekologiska brottningar med mänsklighetens förbrytelser passar väl in i den gröna våg som drar fram över poesin. I USA är det som kallas Ecopoetry en växande rörelse och för ett par år sedan kom en 600-sidig antologi, ”The Ecopoetry Anthology”, som drog upp de historiska linjerna från diktare som Walt Whitman och Emily Dickinson och med 176 samtida amerikanska poeter gav prov på den miljömedvetna lyrikens skiftande uttryck. Ekopoesin kan lika gärna vara pamflettartat aktivistisk som postmodernt dekonstruerande eller ansluta sig till den traditionella naturlyriken för att skildra skönheten i det hotade, men gemensamt är att det någonstans på eller mellan raderna tjuter en väckarklocka.
Kanske låter den just som ett döende bi. Eller som en kvist som bryts. Det ljudet lystrar diktjaget till i Jonas Grens debutbok ”Lantmäteriet”, som i fjol ledde till ett slags svenskt genombrott för ekopoesin. Här bryts en hyperrationalistisk världsåskådning mot en sinnlig mottaglighet för naturens språk; motorvägens dån ställs intill vattenfallets och skogsmaskinens framfart kontrasteras mot djurens spår.
Det går att se den gröna tråden lite varstans i samtidspoesin. I Aase Bergs fabelaktiga satir ”Liknöjd fauna”, i de djuriska metamorfoserna i Agnes Gerners ”Skall”, eller när Fredrik Nyberg i ”Slingorna & undergången” med utsikt över en igenväxande äng går till antikapitalistisk attack à la Nina Björk: ”Vem vill ha ett Skit-liv fyllt av Skit-drömmar?”
Kan då litteraturen lyckas med vad ingen klimatrapport eller internationell konferens verkar klara av – få oss att vakna upp? Åtminstone försöker den, och kanske är poesin känsligare och kvickare än romanen och novellen på att fånga upp våra farhågor. Även om enstaka exempel finns väntar den svenska prosan ännu på klimatfiktionens stora genombrott.
Romaner med miljöfrågor på agendan – rätt nyligen myntades i USA termen cli-fi, en förkortning av climate fiction enligt modellen sci-fi – antar gärna dystopins form och målar upp en avskräckande framtid i katastrofens spår. Drottningen av den spekulativa klimatfiktionen är Margaret Atwood, aktuell på svenska med ”MaddAddam” som utspelar sig efter den ”vattenlösa syndafloden”, en stor pandemi som utplånat nästan hela mänskligheten.
På svenska har vi fått en dystopisk miljösaga i Mats Wahls ungdomsbokserie ”Blodregn”, som hittills består av romanerna ”Ryttarna” och ”Krigarna”. Här förflyttas vi ungefär ett halvt sekel framåt i tiden till ett knappt igenkännbart Sverige där det ständigt stormar, varubrist råder och markerna invaderats av radioaktiva vildsvin. Högteknologisk övervakning samsas med livsvillkor av fornnordiskt snitt: folket har fått återgå till fyrbenta transportmedel och beväpnar sig med yxor och armborst eftersom inte ens grannarna är att lita på. Det är skickligt genomfört och spännande, men kanske är det inte framförallt den här sortens fantasi som får läsaren att vilja kasta sig på larmknappen.
Mer omedelbart skrämmande är Jesper Weithz debutthriller ”Det som inte växer är döende” från 2012, just därför att allt är så likt vår egen tid med endast små förskjutningar, hot som länge befinner sig antydningsvis i bakgrunden. Bangladesh har slukats av vatten och flera amerikanska städer förvandlats till ”New Venice”, men fortfarande lever den välmående medelklassen som om inget hänt, förutom att strejker gjort det svårt att hitta taxi i London och flygtrafiken ställs in när demonstranter tar sig in på landningsbanan. På väg från olika avreseorter för att återförenas i Brasilien drabbas ett framgångsrikt par på varsitt sätt av det kaos klimatförändringarna triggar igång och dras allt djupare in mardrömslika scenarier.
Vi sjunker, tycks författaren säga, samtidigt som vi orubbligt klamrar oss fast vid tron på tillväxten.
Kan litteraturen med en ekologisk kick i baken skaka om oss tillräckligt för att vi ska revidera våra skitdrömmar eller fungerar den globala uppvärmningen mest som en ingrediens att hotta upp fiktionen med? I alla fall kan den få oss att förstå vad det skulle innebära att leva utan honung och med ständigt hårda vindar kring husknuten.
Kanske låter den just som ett döende bi. Eller som en kvist som bryts. Det ljudet lystrar diktjaget till i Jonas Grens debutbok ”Lantmäteriet”, som i fjol ledde till ett slags svenskt genombrott för ekopoesin. Här bryts en hyperrationalistisk världsåskådning mot en sinnlig mottaglighet för naturens språk; motorvägens dån ställs intill vattenfallets och skogsmaskinens framfart kontrasteras mot djurens spår.
Det går att se den gröna tråden lite varstans i samtidspoesin. I Aase Bergs fabelaktiga satir ”Liknöjd fauna”, i de djuriska metamorfoserna i Agnes Gerners ”Skall”, eller när Fredrik Nyberg i ”Slingorna & undergången” med utsikt över en igenväxande äng går till antikapitalistisk attack à la Nina Björk: ”Vem vill ha ett Skit-liv fyllt av Skit-drömmar?”
Kan då litteraturen lyckas med vad ingen klimatrapport eller internationell konferens verkar klara av – få oss att vakna upp? Åtminstone försöker den, och kanske är poesin känsligare och kvickare än romanen och novellen på att fånga upp våra farhågor. Även om enstaka exempel finns väntar den svenska prosan ännu på klimatfiktionens stora genombrott.
Romaner med miljöfrågor på agendan – rätt nyligen myntades i USA termen cli-fi, en förkortning av climate fiction enligt modellen sci-fi – antar gärna dystopins form och målar upp en avskräckande framtid i katastrofens spår. Drottningen av den spekulativa klimatfiktionen är Margaret Atwood, aktuell på svenska med ”MaddAddam” som utspelar sig efter den ”vattenlösa syndafloden”, en stor pandemi som utplånat nästan hela mänskligheten.
På svenska har vi fått en dystopisk miljösaga i Mats Wahls ungdomsbokserie ”Blodregn”, som hittills består av romanerna ”Ryttarna” och ”Krigarna”. Här förflyttas vi ungefär ett halvt sekel framåt i tiden till ett knappt igenkännbart Sverige där det ständigt stormar, varubrist råder och markerna invaderats av radioaktiva vildsvin. Högteknologisk övervakning samsas med livsvillkor av fornnordiskt snitt: folket har fått återgå till fyrbenta transportmedel och beväpnar sig med yxor och armborst eftersom inte ens grannarna är att lita på. Det är skickligt genomfört och spännande, men kanske är det inte framförallt den här sortens fantasi som får läsaren att vilja kasta sig på larmknappen.
Mer omedelbart skrämmande är Jesper Weithz debutthriller ”Det som inte växer är döende” från 2012, just därför att allt är så likt vår egen tid med endast små förskjutningar, hot som länge befinner sig antydningsvis i bakgrunden. Bangladesh har slukats av vatten och flera amerikanska städer förvandlats till ”New Venice”, men fortfarande lever den välmående medelklassen som om inget hänt, förutom att strejker gjort det svårt att hitta taxi i London och flygtrafiken ställs in när demonstranter tar sig in på landningsbanan. På väg från olika avreseorter för att återförenas i Brasilien drabbas ett framgångsrikt par på varsitt sätt av det kaos klimatförändringarna triggar igång och dras allt djupare in mardrömslika scenarier.
Vi sjunker, tycks författaren säga, samtidigt som vi orubbligt klamrar oss fast vid tron på tillväxten.
Kan litteraturen med en ekologisk kick i baken skaka om oss tillräckligt för att vi ska revidera våra skitdrömmar eller fungerar den globala uppvärmningen mest som en ingrediens att hotta upp fiktionen med? I alla fall kan den få oss att förstå vad det skulle innebära att leva utan honung och med ständigt hårda vindar kring husknuten.
No comments:
Post a Comment